Frida Tallberg.

nu blir det ett litet inlägg tillägnat min underbara pojkvän. kanske inte så skoj att läsa. men har min blogg för att jag tycker det är skönt att skriva av sig så ah.
 

sen allra första gången jag såg martin så förstod jag att han va speciell. det va på ett disco när vi gick i 5:an. där såg jag den lilla killen med glimten i ögat, de kritvita håret och den där killen som alla tjejer kolla på, som alla ville dansa med och som det bara lyste om. själv va jag den lilla blyga frida och våga inte själv ta steget att ta kontakt med honom. jag tänkte flera gånger, ska jag våga fråga om han vill dansa med mig, eller ska jag skicka en kompis? men jag våga aldrig ta steget, va helt enkelt för blyg för det. ¨sen gick det en tid och det börja närma sig sommaren, men innan det va det ännu ett disco. och då såg jag han igen, hade vart inne några gånger och kollat hans kub och tror vi skrev till varandra, men ändå våga jag inte gå fram till han det discot heller.. sen precis när sommarn börjat fick jag ett sms från ett okänt nr där det stod: tjenare frida! kämpe här. vad gör du? kram. helt seriöst så trodde jag inte det va sant. att HAN, den snygga killen som jag länge vart lite nyfiken på smsa just mig.

men vilket som vi träffades, och självklart blev jag dökär i killen.. ah redan då. men jag viste inte vad han tyckte eller skulle säga, och som alltid så våga jag inte visa det för mycket. eftersom att jag va så jädrans blyg. men sommarlovet gick och vi träffades faktiskt ganska mycket. och tro det eller ej, men så blev vi tillsammans. jag va lyckligast i världen som fick va tillsammans med martin kämpe, mångas dröm.. men såklart så tog det slut.. och vi fortsatte som kompisar, även fast jag fortfarande va kär. månader gick, år gick och vi va fortfarande jätte bra kompisar, och jag va  lika kär som innann. vi blev tillsammans igen men det tog också slut. han blev tillsammans med min bästa vän.. och jag var fortfarande lika kär i han. sen tog det slut där också.. och jag börja väl inse att för mig va det nog rätt kört,. så jag gav väl upp. tyckte inte de va skoj att hoppas längre, eller kanske orkade inte hoppas längre.


tiden gick och han började umgås mer med andra, fick en ny tjej.. och de kändes som att han på något sätt faktiskt glömde av mig lite.. nu va de sommarlovet på 7;an och det var nästan slut. då fick jag reda på att han skulle flytta upp till dalarna. lira hockey, vilket jag viste va det bästa han viste. kontakten gled isär ännu mer, och vi pratade nästan ingenting på hela åk 8. där uppe fick han nya kompisar ett seriöst förhållande med en annan tjej och ah jag trodde vi va på väg att glida isär helt och hållet. sen på något vänster så fick vi upp kontakten igen. det börja väl lite smått och så blev det allt mer och mer. nu är vi inne på sommarlovet efter 8:an vi träffades någon enstaka gång då han va hemma för att hälsa på i trollhättan. men kontakten hade vi fått upp och vi pratade hyfsat ofta.

sen blev det höst och det börja bli körigt för han och tjejen. jag minns att jag prata nästan med honom varje kväll. vi kunde prata i flera timmar om allt och ingenting. jag försökte hjälpa han så gott jag kunde med det som var, vi prata gamla minnen och mycket snack har vart ang sommarn 06 som va en av mitt livs bästa sommarn. då va de jag, amanda martin och jonis som teamet bestod av. vi hade alltid lika kul tillsammans och gjorde massa roliga saker. men nog av det. tiden gick ännu mer och ännu snabbare.. och det blev längre in på hösten och martin kom hem för att hälsa på en gång till.

och vissa saker blev som det blev.. han åkte hem och jag tyckte det var skitjobbigt. tyckte det va fruktansvärt att behöva lämna min bästa vän. kontakten mellan oss blev ännu bättre och vi blev ännu tightare. nu är vi på vintern 09 och jag åkte upp för att hälsa på han. allt skulle bli så skoj att äntligen få träffa min gamla martin. och att få se hur allt va för han där uppe, det va faktiskt rätt spännande. hade ju bara hört om allting innan. Men självklart va jag tvungen att jag åka hem, och det va en dyster hemresa kan jag säga.. tårarna rann i floder längst min kind och jag börja förstå att han kanske inte längre bara var min bästa vän.. de va något mer. men jag våga inte förstå det själv.

för det första hade han ännu en ny tjej då och för det andra var jag livrädd för att förstöra den vänskap som vi under alla år hade byggt upp.. sen tog det slut mellan han och tjejen distansen gjorde väl att det inte funka så bra. och han kom hem på en hockeycup här i trollhättan. och det va då i mars 09 som jag för första gången blev kär på riktigt.. jag insåg nu att jag va kär i min bästa vän.

på ett sätt kändes det fel men på ett annat sätt kändes det bara så jävla rätt. viste att om det skulle vart jag och han så skulle det inte funnits något förhållande i världen som kunde va bättre. men jag våga först inte… de va den lilla blyga och lite osäkra frida som hade kommit tillbaka. jag ville så gärna, men jag kunde inte berätta att jag nu hade blitt kär.

viste att han bara va hemma över några dagar och jag ville få det berättat innan han åkte tillbaka upp till dalarna. så jag tog steget… och berättade precis hur jag kände. att jag inte längre kunde se honom som bara min bästa vän utan att jag nu faktiskt var kär. det blev som en knut i magen när jag berätta. för det tog sin tid innan jag fick något svar tillbaka.. men den tiden gjorde ingenting,. för att när jag läst klart allt han skrev till mig, så insåg jag att ingenting längre var kört.. nu va det kanske mer en början.. på något stort och något bra. smsandet och allt telefonpratande fortsatte, det blev april och han kom hem en gång igen.. de va de bästa i mitt liv. för den gången blev vi också tillsammans. martin kämpe va nu tillsammans med mig(igen).


det blev ännu jobbigare för mig att behöva lämna honom en gång till, nu lämna jag inte bara min bästa kompis utan nu lämna jag också min pojkvän. viste att det va två månader tills vi kunde ses igen. men då skulle han också flytta ifrån dalarna. och vi skulle slippa alla 52 mil mellan oss. dom två månaderna va faktiskt riktigt jobbiga, jag va nykär och helt galen i han. och han va hela 52 mil bort. men jag viste ju att allt skulle bli så himla underbart när han va tillbaka igen. och det blev det…

 nu har hela mitt senaste sommarlov gått och det va både den bästa och sämsta sommaren för mig. vädret va hel kass och det blev mycket dötid. men det bästa med det hela va att jag fick så mycket med martin, och lärde mig också så mycket.. först nu har jag lärt mig vad riktig kärlek är. hur det är att älska en kille på riktigt. trodde inte det va så underbart som det är. när jag är med martin känns det nästan som att jag lever i en dröm. tillsammans med han känns det mesta problemfritt. nu har vi vart tillsammans i 4,5 månader och det har gått så sjukt fort. och det har faktiskt vart dom bästa månaderna i mitt liv. ett förhållande nästan helt problem fritt, med ett förtroende starkare än något, tillsammans med världens bästa kille. för mig kan det inte bli bättre.. nu slipper vi dom där 52 milen mellan trollhättan- furudal. nu är det 11 mil i stället mellan trollhättan- borås.
men dom milen skiter jag i.
 för jag är så säker på vad jag vill, och att detta är så rätt. så nu ser jag bara våra 4,5 månader tillsammans som en del av början. för om det blir som jag vill så är slutet för oss den dagen då vi inte längre lever.. för med martin vill jag dela allt, och jag vill dela mitt liv tillsammas med killen som är bättre än guld. han som är min idol, som alltid stöttar mig, min bästa vän och bara min pojkvän.
 - martin kämpe min älskling du är det bästa som finns.